Allt fler klubbar ser över hur de organiserar sin verksamhet för att möta nya behov hos spelare och medlemmar. I Stora Wäsby har man valt att integrera flera racketsporter och utveckla en träningsmiljö med nya arbetssätt. Här berättar de om sina tankar, erfarenheter och lärdomar – ett exempel på hur en klubb valt att arbeta, bland flera möjliga modeller.

Stora Wäsby Tennisklubb har bytt namn till RQT Stora Wäsby Racquet Club. Namnbytet speglar en utveckling där verksamheten breddats från traditionell tennis till en större helhet med både tennis och padel, samt en miljö som i allt större utsträckning riktar sig till fler än den egna klubben. Ambitionen är att skapa en sammanhållen träningsmiljö där olika delar av utvecklingen hänger ihop.

Det berättar RQT-grundaren Jacob de Geer och verksamhetsansvarige Julius Demburg (bilden ovan), som i en intervju utvecklar sina vägval i verksamheten, delar med sig av lärdomar och reflekterar kring vad andra klubbar kan ta med sig.

Har valt att samla flera idrotter i samma organisation

Att padelklubben går in i tennisklubben – vilken effekt vill ni uppnå, och vilka behov försöker ni lösa?
Att integrera padel i klubben handlar i grunden om att skapa en mer relevant och hållbar modell för framtiden. Många anläggningar och klubbar har historiskt byggt separata strukturer för olika sporter, vilket ofta leder till ineffektivitet – både ekonomiskt och organisatoriskt.

Genom att samla tennis och padel i samma organisation kan vi arbeta mer effektivt med resurser, tränarkompetens och anläggning. Det ger bättre nyttjandegrad och skapar i förlängningen mer utrymme att investera i kvalitet, vilket är helt avgörande om man vill bygga en stark verksamhet över tid.

Det finns också en tydlig utvecklingslogik i det. Spelare rör sig mellan sporter, särskilt i yngre åldrar, och genom att ha allt i samma miljö kan vi skapa fler ingångar till idrotten. För vissa blir padel ett första steg in, för andra en kompletterande del i deras utveckling inom tennis.

För medlemmen blir erbjudandet också tydligare. Det handlar inte om att välja en sport, utan om att vara en del av en anläggning och en miljö där man får tillgång till flera delar – spel, träning och gemenskap. Det är en viktig del i att kunna växa medlemsbasen och samtidigt behålla kvalitet.

Jacob de Geer och Julius Demburg.

Fokus på hur träningsmiljön byggs upp

Vilka utmaningar har ni haft genom att ha en akademi i klubben, vilka lärdomar har varit viktigast?
Vi har egentligen aldrig haft en traditionell akademi i klubben, och det är en viktig distinktion. Det vi driver är RQT Academy Program – ett utvecklingsprogram som ligger utanför själva klubbstrukturen. Klubben är en del av miljön, men programmet drivs separat, vilket har varit avgörande för att kunna bygga kvalitet och konsekvens över tid.

En av de viktigaste lärdomarna är just att den klassiska akademimodellen inte riktigt fungerar i svensk kontext. Att samla spelare på en plats efter 13–14 års ålder och tro att det i sig skapar internationell elit är, enligt vår erfarenhet, fel angreppssätt. Internationell utveckling kräver något helt annat – spelare behöver vara ute och tävla stora delar av året, möta bättre motstånd kontinuerligt, träna utomhus i rätt miljöer och samtidigt ha en stark hemmabas att komma tillbaka till. Den dynamiken går inte att ersätta med en statisk akademimiljö.

För oss har fokus därför legat på att bygga en högkvalitativ träningsmiljö kombinerat med individuella program. Det innebär att varje spelare får förutsättningar och vägledning utifrån sin egen nivå, sina styrkor och sina utvecklingsområden – tekniskt, fysiskt och mentalt. Vi har under de senaste fem åren haft över 50 spelare som varit en del av programmet i olika perioder, och vi har sett tydliga utvecklingskurvor hos dem som verkligen mött kraven. Samtidigt har det varit en naturlig selektion – spelare som inte haft rätt inställning eller disciplin har också fallit bort över tid.

En annan viktig lärdom är att det inte är organisationsformen som avgör, utan kvaliteten i miljön. Det handlar om träningsnivå, struktur, uppföljning och kravbild. Det är där utvecklingen sker. Därför har vi också varit tydliga med våra kriterier för att vara en del av programmet, och vi spetsar dem ytterligare nu när vi i högre grad riktar oss mot de spelare som har ambition och potential att nå internationell nivå.

Samtidigt bygger vi programmet allt mer på kunskap och data. Vi arbetar idag även med forskningsprojekt tillsammans med GIH, där vi försöker förstå ännu bättre vad som faktiskt krävs – både för att nå sin fulla potential som junior och för att på sikt kunna nå topp 100 som senior.

Om man ska sammanfatta det så tror vi inte på akademin som plats. Vi tror på en träningsmiljö i världsklass, kombinerad med individuella program och internationell exponering. Det är den modellen vi har byggt, och det är den vi tror behövs om Sverige ska få fram världsspelare igen.

Tar emot spelare utanför den egna klubben

Ni skapar nu en separat akademiverksamhet där spelare utifrån kan få träning utan att vara medlem – en modell som inte är så vanlig i svensk tennis. Vilka möjligheter och utmaningar ser ni med det?
Vi ser det här som en ganska naturlig utveckling av det vi redan har byggt, men det är viktigt att börja i rätt ände: vi är ingen akademi och det är heller inte en modell vi tror på i svensk tennis. Många så kallade akademier i klubbar i dag är i praktiken bara en något mer spetsad satsning på tävlingsspelare. Det saknas ofta de resurser som krävs för att det verkligen ska bli en helhetsmiljö – till exempel heltidsanställda fystränare och ett integrerat arbete mellan tennis, fysik och mental träning över tid. Det är inte en kritik mot enskilda klubbar, utan snarare ett tecken på hur systemet ser ut och vilka förutsättningar som finns.

Där tror vi också att svensk tennis som helhet har en utmaning. Mycket fokus har historiskt legat på struktur, rättvisa och likvärdighet mellan klubbar, vilket är viktigt – men det har ibland skett på bekostnad av att faktiskt bygga och stötta miljöer som kan leverera internationell nivå. Resultatet blir att många gör lite av allt, men få miljöer har möjlighet att göra det som faktiskt krävs fullt ut.

Det vi gör i RQT Academy Program är något annat. Vi har gått från att tidigare behöva ha spelarna på plats i vår miljö för att kunna påverka deras utveckling, till att idag ha en metodik som gör att vi kan göra skillnad även om spelaren inte är baserad hos oss på heltid. Det innebär att vi kan arbeta tillsammans med spelaren, familjen och hemmatränaren i en gemensam struktur, där spelaren tillbringar olika mycket tid hos oss beroende på behov och förutsättningar. Samtidigt sätter vi tydliga riktlinjer för vad som krävs och följer kontinuerligt upp hela teamet för att säkerställa att utvecklingen går framåt.

Möjligheterna i det här är stora. För spelarna innebär det att de inte längre behöver byta klubb eller flytta för att få tillgång till en mer avancerad struktur. De kan behålla sin hemmamiljö men samtidigt koppla på ett program som ger bättre riktning, högre kvalitet och mer kunskap. Vi ser också att behovet är stort. Under flera år har många spelare och familjer velat komma till oss, men vi har medvetet hållit verksamheten liten. Vår ambition är inte att samla så många som möjligt, utan att bidra till att fler miljöer blir bättre.

Samtidigt finns det utmaningar, och den största är finansieringen. Den typ av tränarstab som krävs för att arbeta på den här nivån är resurskrävande, både i tid och kompetens. Det blir naturligt en kostnad som i många fall landar på familjerna, vilket i sig är en begränsning. Där tycker vi också att det finns en större systemfråga att adressera – om svensk tennis vill ta steg internationellt behöver man fundera på hur den typen av miljöer kan stöttas mer långsiktigt, inte bara genom projekt eller initiativ, utan strukturellt.

Vad kan andra klubbar ta med sig från ert arbetssätt?
För andra klubbar tror vi att det här öppnar upp för nya sätt att tänka. Det behöver inte handla om att bygga en egen “akademi”, utan snarare om att skapa bättre strukturer inom den befintliga verksamheten. Det kan vara att avsätta resurser för en mindre grupp spelare som vill satsa mer, arbeta mer integrerat med fys och planering, eller samarbeta med externa miljöer för att höja kvaliteten. Just den fysiska delen ser vi som en av de mest eftersatta i svensk tennis i dag – det räcker inte att “träna lite allmänt”, utan kroppen måste byggas rätt från tidig ålder för att klara den belastning som krävs över tid.

Vi upplever att vårt program fyller en viktig funktion i det här ekosystemet. Vi har samlat på oss mycket erfarenhet, både praktisk och forskningsbaserad, och har dessutom tillgång till internationell input genom personer som Thomas Enqvist, Åsa Svensson och samarbeten kopplade till GIH. Det ger oss en tydligare bild av vad som faktiskt krävs för att nå internationell nivå.

Om man ska sammanfatta det så handlar det inte om att öppna en akademi för externa spelare. Det handlar om att göra en fungerande modell tillgänglig för fler – och samtidigt bidra till att flytta fram hela nivån i svensk tennis.