En av svensk tennis bästa spelare genom tiderna – tidigare världsfyran Robin Söderling – ger i en längre intervju med tennis.se sin bild av svensk ungdomstennis idag. ”Konkurrensen är så mycket tuffare idag, när du ska ta dig från junior- till seniornivå”, säger han.

När Robin Söderling växte upp i i Tibro mellan våra största sjöar Vänern och Vättern så höll de allra flesta unga på med en eller oftast många idrotter. Redan där hittar vår förre svenske storstjärna inom tennissporten en av de stora skillnaderna i svensk ungdomstennis då och nu.

  När jag var liten och växte upp så fanns inte alls konkurrensen av tv-spel och annat. Det roligaste som fanns var sport och på varje rast spelade jag och kompisarna fotboll och bandy på skolgården. Hemma spelades det fotboll i trädgården och tennis på gatan. Ipads och Netflix med en massa barnkanaler fanns inte, även om Björnes magasin fanns så klart. Det var kvart över sex på kvällen och det ända man behövde tajma, säger Robin med ett skratt.

– Hade jag växt upp i dag så hade jag väl varit likadan som alla andra nuförtiden och sysslat med även annat än sport.

“På den tiden mötte jag spelare i alla åldrar, även pensionärer”

Den första innebanan i Tibro började byggas när Robin föddes (1984). Intresset för tennis i samhället med några tusen invånare var stort liksom i övriga landet. Det var de svenska framgångarna på 1980- och 1990-talet som banade väg för det. Robin var fyra år när han höll i sitt första tennisracket och spontanspelade med sin pappa.

– Tennis var väldigt populärt. Jag började i tennisskola i Tibro när jag var fem eller sex år. När jag var elva-tolv år tränade jag med de som gick på tennisgymnasiet i Lidköping. Det har i efterhand varit väldigt bra för min utveckling. På den tiden mötte jag spelare i alla åldrar, även pensionärer som spelat hela sitt liv. Jag fick lära mig spela med mot olika spelstilar, vilket var väldigt nyttigt. Jag spelade så klart organiserad tennis men även väldigt mycket spontantennis när jag var liten, framför allt på somrarna.

“Med spontantennis får man tid att tänka själv”

– När jag gick i sjuan och jag hade håltimme så sprang jag bort till hallen och spelade tennis någon timme. Det var positivt att växa upp på en liten ort där allt var väldigt tillgängligt. I Stockholm tvingas många ta tunnelbanan eller buss i 40 minuter. Jag hade tre minuter från högstadiet till banorna. Idag finns inte mycket av spontantennis i storstadsområden, för det är ont om banor, svårt att få tider och långa avstånd. Man spelar sina timmar när man har tränare, vilket är jättebra, men med spontantennis så får man tid att tänka lite själv. Då spelar man också ofta poäng och det kan vara bra att tänka hur man vinner poängen och hur man ska slå motståndaren.

Förutom den organiserade tränarledda tennisträningen betonar Robin Söderling vikten av spontantennis, för med den kommer även tävlandet in i bilden.

– Det går inte att nöta forehandkross hela tiden. Man glömmer nog ofta bort poängspelet, det är det som tennis handlar om, säger Robin och ger ett exempel:

– Jag ser ibland en spelare som sitter och väntar vid banan för att tränaren är fem minuter sen. Varför börjar man inte spela lite själv på egen hand? Jag hade alltid en boll i väskan.

Tuffaste tiden att ta steget från challengernivå

Robin Söderling upptäckte tidigt att han hade talang, i kombination med att han spelade väldigt mycket tennis förstås. Han vann SM som tolvåring och förlorade inte många matcher under juniortiden. Men att ständigt vinna är på gott och ont, menar han.

– Att vinna så mycket gav så klart motivation, men man kan lära sig otroligt mycket av förluster om man har förmågan att reflektera och ta förluster på rätt sätt. Som tennisspelare spelar det ingen roll om du heter Roger Federer eller något annat, för du förlorar ändå matcher då och då. Men för mig blev det en chock, eller rättare sagt en krock, när jag gick från junior till senior och jag plötsligt började förlora en del. Att börja förlora lika många matcher som du vinner var tufft eftersom jag inte var van vid det. Den tuffaste tiden upplevde jag när jag tog steget från challengertouren till jag kom in på topp 100-listan och började spela ATP-matcher, säger Robin och tar Novak Djokovic som exempel:

– När han var som mest överlägsen så vann han ändå bara drygt hälften av poängen i matcherna. Han förlorar nästan varannan boll och så är det i tennis. Oavsett om det är en boll eller en match man förlorar så måste man kunna släppa det och dra erfarenhet av det och kriga vidare mot det långsiktiga mål du satt upp.

Robin Söderling har just slagit in matchbollen mot Lleyton Hewitt, Australien och vann femsetaren i andra omgången i Wimbledon 2011. Foto: Bildbyrån

Vad skiljer ungdomstennisen i dag mot för knappt 20 år sedan när Robin var på väg att ta steget som junior till senior? Robin behöver inte lång tid att fundera innan han säger:

– Då slog många igenom när man var 18-20 år. Min känsla är att det tar längre tid idag. Det är nog också lite chockartat när man plötsligt ställs inför future- och challengertävlingar och förlorar två första omgångar i rad och tänker ”j-klar vad tufft det var”. Sporten har utvecklats till att bli mycket mer fysisk. Det räcker inte längre med talangen för det krävs att du tidigt, och under lång tid, utvecklar dig fysiskt för att orka och för att vara beredd. Förr var det mycket kondition och långa bolldueller, men nu ställs man mot starka och explosiva spelare. Du är inte färdig när du är 19-20 år, snarare fem år senare.

Tipset till unga: Lära av förluster

Så vad blir ditt tips till dagens ungdomsspelare?

– Att ta vara på lärdomen efter en tung förlust, även om det kan vara svårt. Att sätta sig ner och reflektera vad som hände och varför du förlorade. Det är väldigt lärorikt. Det handlar om att sätta upp långsiktiga mål, men också att ha några kortare mål som du ska uppnå på vägen. Det behöver inte alltid vara resultatmål. Jag tror att man ofta kör sina timmarmed tränare på banan utan att reflektera varför man gör övningarna. Sätt upp mål med träningarna och bestäm vad man ska lägga mer eller mindre tid på för att ta nästa kliv.

Att vara ungdomstränare i tennis ställer höga krav. Det är i de unga åldrarna som grunderna sätts och spelarna formas. Robin minns tydligt vilka tränare han hade när han växte upp och utvecklades till färdig spelare. Under de tidiga åren i Tibro åkte han runt till ställen som Skara och Mariestad och hade Peter Lindkvist med sig. I Lidköping fanns ”Granath-bröderna” där han tränade från elvaårsåldern.

– Man åkte runt och jagade sparring på orterna runtomkring.

“Alla har olika personligheter”

Vad kännetecknar en bra ungdomstränare?

– En väldigt viktig förmåga är att se till individen, för det finns inte bara ett sätt att bli bra på tennis. Alla har olika personligheter och det krävs olika sätt att motivera på, vilket en duktig ledare kan se. Det som funkar för en spelare, funkar kanske inte för andra. Det är när du själv förstår som du kan ändra på något eller lära sig något. 

Det går inte som tränare att bestämma sig för en modell som alla ska förhålla sig till, för man kan missa många talanger på vägen.

När Robin Söderling gått ut nian, och fyllde 16 år i augusti den sommaren, gick flyttlasset till Göteborg och GLTK. Dessförinnan hade han haft föräldrarna som stöd, inte minst när det gällde körning till träningar och framför allt tävlingar.

– Utomlands har man kommit längre med att kombinera skola och tennisakademi, även om det börjat komma till Sverige också. Det är viktigt att skapa förutsättningar när man är i den åldern.

I Göteborg hade han tränare som Johan Settergren, Nicklas Timfjord och Magnus Gustafsson.

– Jag tog stora steg där när jag var i ett viktigt skede i karriären och skulle ta steget från junior till senior. Jag debuterade på future- och challengertouren när jag var 16-17 år och hade GLTK som bas ända tills jag flyttade till Monte Carlo.

Robin Söderling är 34 år idag och bor med sin familj i Djursholm utanför Stockholm. Sjuåriga dottern spelar tennis, men också fotboll och basket.

– Hon får gärna spela tennis, men det viktiga är att hon håller på med någon idrott. Det är en väldigt bra uppfostran och det är ju nyttigt för barn att röra på sig. Även om man inte blir proffs i slutändan, så har man mycket med sig genom idrotten i det vardagliga livet.

Hur är du som idrottspappa?

– Det ska vara kul med idrott så uppgiften är att försöka motivera och pusha dem. Jag tror att det kan vara enklare med till exempel fotboll än tennis när man är riktigt liten. I fotbollen har du kanske fler kompisar och du kan relatera till målet du gjorde på träningen. På en tennisträning kanske du inte träffar bollen rent under de sex första månaderna. Olivia har spelat en minitourtävling för de allra minsta och jag hoppades att hon skulle vinna en match, men det var mest för att hon inte skulle bli ledsen.

Positivt samarbete med Elias Ymer

Som tvåbarnspappa och med företaget RS blir det inte mycket tid över att engagera sig i svensk tennis för tillfället.

– Det blir många resor i jobbet, men jag har samtidigt ett fritt jobb. Så var det inte när jag jobbade med Elias (Ymer).

Samarbetet med sverigeettan på herrsidan var framgångsrikt så länge det varade, men tidsfaktorn blev till slutavgörande när de gick skilda vägar förra sommaren.

– Det var jättekul att lära känna Elias och träna med honom, men att träna en tourspelare kräver mycket tid.

Hur ser du på Elias framtid?

–  Jag tror att både ”Micke” (Mikael Ymer) och Elias har goda chanser framöver. Elias har länge varit nära att ta sig in på topp 100 och det har han alla chanser att göra snart. Han har kapaciteten, men det krävs att han lär sig hitta ett sätt att vinna matcher även när han inte spelar sin bästa tennis. Han behöver hitta jämnheten och prestera under ett helt år.

Robin Söderling och Elias Ymer hade ett framgångsrikt samarbete innan det tog slut sommaren 2018 på grund av tidsbrist hos Robin. Foto: Bildbyrån

Kan ta upp coachandet i framtiden

Kommer du ta upp coachandet igen?

– I så fall när barnen är större. Det var kul att träna en svensk spelare och jobba för att förbättra svensk tennis. Att jag själv blev bra en gång var för att det fanns så många bra spelare på 1990-talet och jag hade förmånen att möta Thomas Enqvist, Tomas Johansson, Jonas Björkman med flera. Det är viktigt att ha förebilder att se upp till för de unga spelarna. Kan Elias och Micke eller någon annan svensk spelare lyckas, så kommer det skrivas mer om svensk tennis och sporten blir populär igen. Det var samma sak med friidrotten när Carolina Klüft, Christian Olsson och Susanna Kallur slog igenom. Varje unge ville hålla på med friidrott.

Robin Söderling var fyra i världen som bäst. Han var i final i Franska öppna två gånger (2009 och 2010) och har vunnit tio ATP-titlar. Även om han inte hinner engagera sig så mycket för svensk tennis just nu, så dök han upp när Svenska Tennisförbundet arrangerade Barn- och ungdomskonferensen i Tumba häromveckan.

– Jag engagerar mig då och då. Vi är ju officiell bollpartner till förbundet och då ställer jag upp på en del grejor. Jag är också ambassadör för förbundets Tennis på gatan. Det projektet är jättebra, för tennis kostar och det är inte alla som har föräldrar som har möjlighet att stötta sina barn. Tennis på gatan är ett av de bästa sätten att integrera människor i den svenska idrotten och samhället

Tre snabbfrågor:

Ditt största ögonblick som ungdomsspelare?

– När jag vann en match i Stockholm Open som 17-åring. Det var väldigt stort. I andra omgången förlorade jag mot Thomas Enqvist i två tuffa set. Något år tidigare vann jag SM för 16-åringar och även om jag visste att jag var bland de bästa, så var det stort att få ett SM-tecken.

Hur kan svensk ungdomstennis bli ännu bättre?

– Jag är inte så insatt i hur förbund och tränare jobbar på ungdomssidan, så jag har svårt att uttala mig. Men om jag hade bestämt i en klubb, så hade jag fokuserat på bra träning med tydliga mål redan när barnen är sex-åtta år. De minsta barnen får ofta de mest oerfarna tränarna. Jag tror det är viktigt att man lägger minst lika mycket reurser med kompetenta tränare på små barn för det är då man sätter grunderna. Men det är också en resursfråga så klart.

Vilka är de bästa spelarna i världen just nu?

– Det är roligt att det är så öppet på damsidan. Även om hon varit skadad och inte så ung längre så säger jag Serena Williams. När det gäller herrarna får vi se vad Rafael Nadal kan göra, men jag säger Novak Djokovic. Jag tror att han kommer sluta året som världsetta.

Torbjörn Dencker

torbjorn.dencker@tennis.se