Vi bad tennisjournalisten Jonas Arnesen skriva personligt om årets upplaga av Elite Hotels Next Generation. Åsikterna är alltså hans egna kring om tävlingen och dess framtid. 

Den tioårige knatten låg under stort och tårarna rann efter hans kinder. På väg till sina matcher gick två av hans fyra år äldre lagkamrater förbi banan. ”Kom igen nu, du vänder det här. Kämpa!”. Knatten torkade tårarna, sken upp och knöt näven. Den sekvensen är ett av de mest minnesvärda ögonblicken från mina tre dagar på Next Generations Sverigefinal på Drivan i Båstad, skriver tennisjournalisten Jonas Arnesen.

Även om den lille knatten inte vann berättar just de där sekunderna så mycket om styrkan i denna turnering som inte bara vi i den äldre generationen fortfarande kallar för Kalle Anka Cup.

Eftersom spelarna representerar sina regioner skapas den där fantastiska lagkänslan som så sällan kommer till uttryck i individuella idrotter.

Det gör å andra sidan att dessa få tillfällen blir lite extra speciella.

Det såg vi mängder av exempel på i den nu avslutade Sverigefinalen, Att spelare redan i ung ålder får lära sig vikten av lagkänsla och gemenskap tror jag är mycket viktigt för deras fortsatta utveckling, inte bara som spelare utan i kanske ännu högre grad i deras utveckling i livet i stort.

Att Next Generations Sverigefinal är enda tillfället under året då endast de allra bästa i respektive åldersklass får möjlighet att mäta sina krafter med varandra är ytterligare en stor styrka med turneringen.

Det kändes att det låg lite extra prestige i luften och att det här inte är en turnering där de bästa spelarna kan gå på halvfart i ett par omgångar.

På bara några dagar fick spelarna ett antal tuffa matcher. Men så handlar det också om gräddan av landets bästa spelare i 11-, 13- och 15-årsklasserna.

De bästa juniorerna skulle behöva ytterligare några sådana här turneringar per år.

Därför är det bra att JSM utomhus minskat antalet deltagare i finalspelet dit ungdomarna kan kvalificera sig genom bra resultat i de föregående deltävlingarna.

Hur många positiva intryck det än blev under de tre dagarna på den fantastiska anläggningen Drivan går det inte att bortse från fakta: Next Generation är inte i närheten av vad turneringen var under glansdagarna.

Men det är förstås inte så konstigt. Turneringen är ju ingen isolerad ö i svensk tennis verksamhet utan påverkas liksom allt annat av utvecklingen i stort.

Även om ATP-turneringarna Swedish Open och Stockholm Open är mer känsliga för hur svensk elittennis mår påverkar en längre svacka rekryteringen vilket i sin tur leder till färre talanger som tävlar.

I slutet av 1970-talet uppskattades antalet deltagare i Kalle Anka till runt 10 000. (Det finns ingen säkerställd statistik utan handlar alltså om en uppskattning).

Den siffran hade halverats 1987.

I år kom 1750 spelare till start.

Något måste alltså göras.

Och det görs.

Till bredden energifyllde tävlingsgeneralen Ola Mårtensson – han får Markolio att framstå som en manlig kopia på Kristina Lugn – siktar på 5000 spelare om fyra år.

Receptet är att klubbarna antingen ska skapa Next Generation-turneringar eller ge redan befintliga klubbturneringar Next Generation-status.

Regiontränarna undersöker nu möjligheterna inom sina respektive område.

Nämnas kan att Per Henricsson, regiontränare i Tennis Stockholm fått positiv respons på förslaget i 37 av de 38 klubbar han besökt. Den 38:e klubben är inte negativt inställd men har ännu inte riktigt tagit ställning.

Finns det då någon vits med att ge befintliga klubbtävlingar Next Generation-status när de ändå inte innebär fler tävlingstillfällen?

Det optimala är förstås att utöka tävlingsverksamheten men i klubbar där sådant utrymme saknas finns ändå en fördel med att kalla till exempel ett KM för Next Generation-tävling.

Även om det i grund och botten blir en lek med siffror är den inte oviktig. En tävling som från start har 5000 deltagare istället för 1 750 får en annan tyngd. Det är viktigt på flera sätt och inte minst när nya sponsoravtal ska omförhandlas eller i jakten på nya eller fler sponsorer på lokal, regional och riksnivå

Ola Mårtensson säger att en flytt tillbaka till Tennisstadion finns i den långsiktiga planeringen.

Det är bra. Men jag hoppas att flytten blir av redan nästa år då turneringen firar 50-årsjubileum. Drivan må vara en hur läcker anläggning som helst men när en av Sveriges finaste juniorturneringar avgörs i Båstad ska den också spelas på Tennisstadion.

Där finns svensk tennis hjärta.

Det var där Janne Lundqvist och Ulf Schmidt på 1960-talet förvandlade tennis från snobb- till folksport.

Det var där 15-årige Björn Borg gjorde Davis Cup-debut.

Det var där då 17-årige Rafael Nadal 2003 spelade en av sina första ATP-turneringar och för första gången nådde kvartsfinal.

Det är där Borg, Wilander, Edberg och – nästan -alla andra svenska stjärnor spelat Kalle Anka Cup-final.

Det borde också dagens och framtidens unga talanger naturligtvis få göra.

Varför inte spela flickfinalerna under Swedish Opens damvecka och pojkfinalerna under herrveckan?

Det talas i svensk tennis mycket om att visa självförtroende.

I en tid då resultaten inte räcker är det extra viktigt att hitta andra vägar för att nå självförtroende.

Svensk tennis har ju fortfarande mycket att vara stolt över. Där finns Swedish Open i Båstad och Stockholm Open – två av de mest populära turneringarna i ATP-tourens 250-kategori.

Svensk tennis har också Salk Open, Kungens Kanna, Drottningens Pris och Elite Hotels Next Generation – välarrangerade juniorturneringar med hög status.

Det gäller att inte bara vårda dem utan också att marknadsföra dem på bästa sätt.

På väg till Drivan passerade jag för några dagar sedan centercourten på Tennisstadion – närmast helig mark i svensk tennis.

Där stod en – glasbur!

Kanske är det ett tidens tecken att padel för några dagar tar över svensk tennis finaste bana.

Men då är det hög tid för svensk tennis att vrida tillbaka klockan och återställa ordningen.

Till sist några uppmuntrande ord till alla spelare som inte kvalificerade sig till Sverigefinalen.

 Ni ska absolut inte ge upp proffsdrömmen. Alla svenska världsstjärnor har nämligen inte lyckats i turneringen. Till exempel tog sig Jonas Björkman aldrig vidare till finalspelet.

”Men jag åkte ändå till Båstad. Jag hade ju hört så mycket om hur häftig och mäktig invigningen var och ville uppleva den på plats”, berättar Jonas – senare världsfyra i singel och etta i dubbel.

Och jo, invigningen han tänker på var på, just det: Tennisstadion…

Jonas Arnesen, tennisjournalist