I en längre intervju berättar Caijsa Hennemann om det tuffa året där hon tvingats hålla sig borta från det hon älskar mest att göra här i livet – spela tennis.
Mitt i bedrövelsen finns ljuspunkter och positiva saker att ta med sig, något hon inte skulle fått tillfälle till annars.

Caijsa efter matchen i Nordea Open i Båstad förra sommaren. Det skulle dröja till nästa handslag. Foto: Niclas Jönsson / Bildbyrån

Det är den 8 juli 2024 och den då 53-rankade Diane Parry slog in matchbollen på centercourten i Båstad. Caijsa gjorde en riktigt stark insats där hon vann första set 6-1 och tog det till tre set. Det hon inte visste, när hon tog fransyskan i hand efter matchen, var att det skulle dröja elva månader till nästa ”handshake” efter en tävlingsmatch. Ryggproblemen tog över och gjorde det omöjligt att spela tennis.

Caijsa Hennemann i comebacken på Näsaäng. Foto: Kent Åkesson

Häromdagen – på självaste Nationaldagen den 6 juni – gick hon ut på Näsaängs härliga grusanläggning för sin första match på nästan ett år.
– Före den första matchen så var jag lite nervös över hur det skulle kännas för det var ju så länge sedan jag spelade en match. Men snart var känslan att det kändes som att jag spelade match igår. Det var så naturligt att gå in i bubblan av fokus. Jag hamnade direkt i min egen värld och kände att det här är min grej och detta är detta jag kan. Det var helt fruktansvärt roligt. Det är en känsla som inte går att framkalla i träningsmatcher, säger Caijsa och fortsätter:
– Jag var anmäld till Mälarhöjdens sommartourtävling två veckor tidigare, men på sista träningspasset före tävlingen fick jag ont igen. Ska jag vara ärlig så var jag helt knäckt. Jag tog det dag för dag och det var inte många som visste att jag skulle spela i Näsbypark när det väl var dags. Jag vågade inte hoppas att det skulle släppa. Plötsligt kom matchdagen och då kändes det bra och jag kunde för första gången tro på att jag skulle spela. Jag är jätteglad att jag kom till spel och att jag faktiskt klarade hela tävlingen. Det blev ett kvitto på att jag var förberedd på det.

Näsbyparks TK:s klubbchef Kenneth Bergbom, segraren Caijsa Hennemann och finalisten Johanna Ström ackompanjerade av bollkallarna på sommartourtävlingen. Foto: Kent Åkesson

När hon slog in matchbollen i semifinalen mot hemmaspelaren Louise Ternström – i den 17:e upplagan av sommartourtävlingen Audi Danderyd Open – hade hon tappat två game på de tre matcher hon spelat. I finalen väntade ännu en Näsbyparksspelare: Johanna Ström. Hon fick också ”klä skott” för Hennemanns entusiasm att vara tillbaka på gruset. Caijsa vann finalen med 6-1, 6-3.
– Det var jättemycket folk under finalen. Det kändes som en ära att få spela i Näsbyparks sommartorr. Det är en så fin tävling och arrangemanget är proffsigt. Jättekul att comebacken skedde där.

Tålamod har varit ett nyckelord under skade- och konvalescensperioden. Även om tävlingscomebacken är avklarad så återstår en hel del arbete till att komma tillbaka till var hon varit.
– Jag har kunnat träna i några månader, men har inte kunnat belasta för mycket. Jag är fortfarande inte uppe i det antal timmar som jag vill träna på banan under en vecka. Vi har trappat upp det långsamt och haft tålamod och jag kommer fortsätta att skynda långsamt. Jag har fått lyssna på kroppen och det där jäkla tålamodet har varit ordet jag fått påminna mig om varje dag. När det plötsligt känts bra så vill man öka, men det är inte så det funkar. När man får minsta känning måste man backa ett steg. Det har helt klart varit en utmanande period.

Magnus Ennerberg och Caijsa Hennemann efter titeln i helgen. Foto: Kent Åkesson

Ryggen är det som varit huvudproblemet hela tiden. Kroppen har reagerat på den ökade träningsdosen på sistone, men det har inte uppkommit några följdskador.
– Rehabiliteringen har gått bra tack vare så otroligt bra och kunniga människor som hjälpts åt att lägga en bra plan. Vi har varit smarta hela tiden. Förutom min tränare Magnus Ennerberg har jag haft fysio Anne Weibull som behandlat mig på helger och sena kvällar eller när jag haft behov av hjälp. Det finns fler, som fystränaren Kalle Öberg i Göteborg och jag vill egentligen lyfta varenda person på KLTK och min familj och vänner som funnits som stöd varje dag. På KLTK har jag varit välkommen att vara med och leva tennislivet trots att jag inte haft ett tennisrack i handen. Det är jag väldigt glad över. Jag har fått vara med även om jag varit borta från själva spelet och det har betytt väldigt mycket för mig.

Caijsas titel i Frankrike 2023.

2023 var ett riktigt bra tennisår för Caijsa Hennemann som det året vann både singel- och dubbeltitel på ITF-touren och nådde karriärshögsta 283 på WTA. Hon var med när Sverige kvalificerade sig för BJKC Qualifiers i London där hon åter var en av nyckelspelarna. Under 2024 hann hon med att vinna tre singeltitlar på de 14 internationella tävlingar hon spelade fram till och med Nordea Open i Båstad i juli. Därefter började ryggen spöka och det så illa att hon alltså tvingades till ett totalt elva månader långt uppehåll.

Billie Jean King Cup I London.

Hon har själv sagt i tidigare intervju på tennis.se att 2023 har varit det mest lärorika året i karriären. Nu har hon dock fått andra lärdomar om idrotten hon älskar mest av allt.
– Jag har mått bra mentalt och har haft roliga elva månader trots att jag varje dag längtat efter den här dagen när jag kan tävla. Jag har tagit vara på tiden på det bästa sätt jag kunnat. Det känns extra fint och roligt att känna att det finns andra saker som jag brinner för även nom det inte handlar om att spela match. Det började med att jag åkte med som ledare med kungligas juniorer på JSM i Båstad. Det var så himla kul att vara där och det var också ett sätt att lära känna dem bättre. Idag är det inte bara några juniorer utan människor som blivit mina kompisar. Jag har också hunnit med många föreläsningar där jag själv pratat om kost och träning och när Lisa (Zaar) varit med så har vi haft temat ”Idrott som livsresa” där vi pratat om motgångar inom idrotten. Om jag inte fått den här skadan, så hade jag inte haft tiden att göra alla de här projektet. En del av mig säger att det var meningen. Om kunskapen om kost och hur man ska äta har nått till några stycken så är jag hur nöjd som helst. Jag är väldigt glad över att jag tagit vara på tiden och att det faktiskt gjort skillnad för några spelare.

Vaida Matuseviciute och ledaren Caijsa Hennemann under elitserien förra året.

24-åringen från Göteborg berättar att hon delvis fått ett annat perspektiv under den här perioden.
– Den jobbigaste tiden var ju när han inte ens kunde hålla i ett tennisrack eller vara på banan. Jag ville ändå sitta och titta när akademin tränade och vara med på ett hörn och låtsas lite att jag var med. Jag gick runt och skrattade och förstod inte hur jag haft känslan över att bli arg och besviken över en förlorad poäng eller match. Det enda jag ville göra var att spela och jag förstod ännu mer då att jag älskar att spela tennis, oavsett nivå. Det är självklart så att jag vill bli så bra som möjligt men det handlar mer om att jag älskar sporten mer än att vinna till varje pris. Det är så fruktansvärt roligt att stå på en tennisbana.

Vad tar då Caijsa med sig från sin första tävling på elva månader? Vilka eventuella svar fick hon med sig hem?
– Jag är nöjd med det mesta. Jag hade knappt några förväntningar på resultat eller spelnivå. Jag gick mer in för att ta vara på känslan av att spela match igen med allt vad det innebär. Jag är nöjd med vissa saker som jag tränat på i slutet, men jag lägger inte så mycket värdering i hur det kändes spelmässigt då det var mina första matcher på elva månader. Jag tar väl mer med mig känslan av att springa runt och riva upp med forehand och skrika några ”come on” och knyta näven och vända mig till ”Mange”. Det är den känslan jag tar med mig.

Planen nu är att spela i Swedish Ladies i Ystad.
– Jag åker till Ystad i slutet av veckan där jag gör min riktiga comeback i ”35:an”. Det ska bli så roligt att få göra det i en internationell tävling på hemmaplan och att få träffa alla kompisar och tränare igen. Det ser jag verkligen fram emot.