Årets Stockholm Open kan bli dubbelspecialisten Robert Lindstedts sista: ”Fortsätter det så här så orkar jag inte hålla på längre”.

Robert Lindstedt är hemma i Stockholm efter spel i Kina. Det är på Good to Great han laddar inför sin kanske allra sista Stockholm Open-turnering.
– Jag brukar komma direkt från Shanghai och ha två dagar på mig och ladda om. Nu får jag en veckas träning med juniorerna på GTG och ju närmare turneringen kommer ska jag stegra tempot, säger Robert Lindstedt som delvis ser årets Stockholm Open som en avskedsföreställning.
– Det kanske blir så. Det sliter att ligga på runt 60-70 i världen. Det är inget som lockar längre och inget som driver mig. Mina tankar just nu är att göra en rejäl satsning inför 2020 med försäsong och går det bra i Franska Öppna och Australien Open så kommer jag nog spela hela året ut nästa år.

Robert Lindstedt i en match i Stockholm Open 1999… Foto: Bildbyrån

Fortsätter det som det gjort i år så blir Swedish Open i Båstad ett naturligt slut. Då orkar jag inte längre. Det är i Båstad jag var bollkalle som ung och Swedish Open är turneringen i hjärtat.

Robert Lindstedt flyttade med familjen från Stockholm till Båstad när han var fyra-fem år. I den skånska tennismetropolen gick han senare på tennisgymnasiet och fick sin skolning.
– Båstad är hemma och det är här jag har mest vänner. Förhoppningsvis spelar jag tillräckligt bra under nästa år och då slipper jag tacka för mig på sommaren. Då blir det ett Stockholm Open också.

Vet du hur många dubbelpartners du har haft under karriären?
– Hm… räcker det med ”många”?

I Stockholm blir det en ny dubbelpartner. Det är skicklige singelspelaren Radu Albot som inte är så pjåkig i dubbel heller. Moldaven spelade i singelturneringen i Stockholm Open 2016 då han slog ut 24-rankade Steve Johnson i första omgången.
– Vi har aldrig spelat ihop, men vi pratade under US Open om att vi skulle spela i Stockholm tillsammans.

När vi kommer in på dubbelpartners under åren är det speciellt ett namn som dyker upp direkt – Horia Tecau förstås. Robban var i Wimbledonfinal med rumänen tre år i rad 2010-2012. Dubbelparet vann även Swedish Open i Båstad alla de tre åren (bilderna ovan).
– Det var magiskt att få vinna i Båstad för första gången. Vi har hyfsad kontakt fortfarande och pratar då och då och skickar ett meddelande när det går bra. Det finns ingen avundsjuka där, bara kärlek. Vi gjorde så mycket för varandra, säger ”Robban” och hittar fler namn ur minnesbanken.
– Jarkko Nieminen (bilden) har betytt väldigt mycket, han hjälpte mig in på touren. Vi tränade mycket ihop och han gjorde verkligen mig bättre som tennisspelare. Jonas Björkman har alltid varit ett bollplank när jag behövt honom. Vi har haft många både djupa och taktiska diskussioner, liksom Thomas Johansson som tog mig under vingarna i Davis Cup-laget. Och så Mats Wilander så klart, som var en fantastisk DC-kapten, och Jocke Nyström, Thomas Enqvist och Fidde Rosengren för att nämna några. Jag har också lärt mig mycket av de andra killarna i det DC-laget: Robin Söderling, Simon Aspelin, Andreas Vinciguerra… Det fanns väldigt mycket kunskap där. Davis Cup har alltid varit otroligt stort för mig, den kamratskapen är svår att hitta någon annanstans. Nu är det inte riktigt på samma sätt och det är väl för att jag är en dinosaurie jämfört med de unga killarna i dagens DC-lag.

DC-match mot Argentina 2008. Robert Lindstedt, Jonas Björkman, Mats Wilander, Thomas Johansson och Robin Söderling. Foto:Arne Forsell / Bildbyrån

Robert Lindstedt nämner även Lukasz Kubot som han vann Australien Open med 2014 – en titel han värderar högst i karriären.
– Vi är inte så många svenska tennisspelare som har vunnit en Grand Slam. Det var en otroligt stor grej för mig. Första ATP-titeln med Jarkko Nieminen var också stort. En annan stor grej i karriären var ju samtalet från Jocke Nyström när jag skulle få vara med i det svenska Davis Cup-laget första gången. Jag minns hur tårögd jag var. Min första DC-match jag spelade var singelmatchen mot ”Delpo” (Juan Martin del Potro) i Göteborg. Jag kunde inte fatta att jag var med i det sammanhanget. Nu är jag uppe i 20 landskamper och då tillhör man väl en unik skara DC-spelare.

Foto: Bildbyrån

Han har hunnit bli 42 år och kan se tillbaka på en tenniskarriär som varat längre än de allra flesta proffsspelares. Nu kan han alltså se slutet på karriären runt hörnet.
– Det har långsamt gått neråt rankingmässigt och jag vill inte prata om skador, men jag hade tre månader då jag var borta och jag rasade ytterligare. Då är det svårt att hitta någon partner att bygga något på. Det har blivit att skifta hela tiden och det är väldigt sällan det funkar. Vid den här åldern handlar det inte så mycket om att träna hårdare utan att träna ännu smartare. Där har Ali Ghelem betytt otroligt mycket för mig, han är ett geni när det gäller kroppen. Utan honom hade jag inte kunnat hålla på så här länge.

Det var 2012 som framgångarna avlöste varandra och 2013 nådde han karriärshögsta placeringen – trea i världen bland dubbelspelare.
Då kom ryggproblemen.
– Jag kunde inte få på mig strumporna och eftersom jag hade fel på flera diskar i ryggraden sa läkarna att jag var tvungen att operera mig. Ali löste det utan operation, säger Robert och fortsätter:
– Jag är 42 år. Det är fantastiskt roligt att ha fått hålla på så här länge. Saken är att kroppen svarar på träning även efter du fyllt 35 år. Förr trodde jag att 30 var slutet, men det är bullshit. Sen hade jag aldrig vågat hoppas på att jag skulle vinna så mycket som jag har gjort. Jag måste vara den sämsta världstrean genom tiderna. Så är det ju kanske inte, men det är så det har känts emellanåt.

Vad händer när du avslutat karriären?
– Jag kommer inte vara den som är nöjd och lutar mig tillbaka. Jag ser mig själv som coach på touren. Jag har redan mejlat runt lite. Som lite tokig och galen tennisspelare känner jag till frustrationen som sker på en tennisbana. Jag har alltid lyckats se svagheter hos motståndare, men inte varit så bra att utnyttja det alla gånger. Det vore en kick att lära andra det taktiska i spelet.

Den här veckan blir det mest fys med Ali Ghelem, men tennisträningen kommer mer och mer in i bilden ju närmare Stockholm Open närmar sig.
Hans allra sista.
Kanske.